livet

När nån man älskar och ser upp till blir sjuk lr inte mår så bra. Inser man hur skört livet är. Det är nästan som att man bara har det till låns. Man kommer även till insikt hur kort det kan vara och hur jävla konstigt man kan prioritera. Man tar så mycket för givet, vardagen blir just bara det. en vardag... Tänker på hur liten man blir på jorden, och hur lite man har att säga till om när livet talar.. Man har ingen makt, inget att sätta emot. men varför.. tänker,,
Varför visar man inte mera uppskattning?
Varför säger man inte alla snälla saker man tänker?
Varför visar man inte att man bryr sig?
Varför är alla matriella saker lr ting så viktiga?
Varför blir helt obetydliga saker så viktiga ibland?
varför tar man inte vara på den lilla tid man har tillsammans?
Man vet aldrig när det är den sista. Om jag visste att jag inte skulle vara här i morgon skulle jag sagt alla dom snälla sakerna, inget annat skulle vara värt att nämna
jag skulle om prioritera endel saker, jag skulle tänka mindre på mig själv.
Jag skulle uppskatta all tid med mina kära, jag skulle uppskatta alla fel och brister hos dom.
Jag skulle även erkännt alla hos mig själv! För vad gör dom för nytta då, finns inget att försvara??Jag skulle njuta varje sekund. Om jag visste att det var allt jag hade.
Jag skulle inte ha några som hellst bekymmer som var nått att gräma sig över.
Allt skulle kännas så obetydligt när man egentligen bara vill ha mera tid.. Det enda man inte kan göra något åt. Man ska ta hand om varann, uppskatt varann. oavsett bekymmer besvär lr andra omständiheter. För när allt kommer omkring. Så allt vi har är tid.
Tid att älska varann
Tid för närhet
Tid för att umgås
Tid för att visa uppskattning.
Om man inte gör det så är det allt man önskade att man gjorde medans tid fanns..